Lymfom (lymfkörtelcancer)

Cytostatika är cellhämmande läkemedel som främst angriper celler som delar sig snabbt.

Eftersom inget cancerfall är det andra likt, är det din läkare som bäst kan svara på vad som gäller för just din sjukdom.

När läkaren i samråd med dig bestämmer sig för en behandlingsplan, tar hon eller han inte bara hänsyn till själva cancersjukdomen utan också till tidigare sjukdomar, ålder och allmänt hälsotillstånd.

Det vanliga är att kombinera olika cytostatika – i vissa fall ges upp till tio olika preparat för att få bästa möjliga effekt.

En vanlig kombination vid aggressiva lymfom är så kallad CHOP-behandling som består av fyra olika preparat. CHOP-behandlingen ges varannan eller var tredje vecka i 3-5 månader.

För att kunna ge behandlingen varannan vecka ges ofta injektion av tillväxtfaktorer för blodbildningen, så att vita blodkroppar återhämtar sig snabbare mellan behandlingarna.

Flera andra kombinationsbehandlingar med cytostatika används och ofta också monoklonala antikroppar.

Vid indolenta lymfom ges färre antal cytostatika samtidigt, ibland bara ett enda i tablettform och ibland endast monoklonala antikroppar.

Vid Hodgkinlymfom ges ofta kombinationer av 4–8 olika cytostatika under 4–6 månader.

De vanligaste biverkningarna av cytostatika är trötthet, illamående, kräkningar och håravfall. Många cytostatika ger dock inte sådana biverkningar.

Läs mer om cytostatikabehandling

Ibland finns en ökad risk för infektioner på grund av påverkan på de normala vita blodkropparna. Dessa biverkningar är övergående.

Kunskapen om hur olika obehag lindras har ökat betydligt de senaste åren och de flesta patienter behöver inte må illa.

En del cytostatika ger inget håravfall alls. Diskutera därför med din behandlande läkare och sjuksköterska om vilka besvär din behandling skulle kunna ge och hur dessa kan förebyggas.

Du kan få många råd om hur du ska leva under behandlingen för att må så bra som möjligt.

När cancercellerna utsätts för radioaktiv strålning kan de inte längre föröka sig och dör så småningom.

Strålbehandling kan ge en del biverkningar som beror på att även friska celler skadas.

Vanliga biverkningar är trötthet, hudirritationer, diarré samt håravfall på de bestrålade delarna av kroppen.

Strålbehandling under 1–2 månader var förr vanlig som enda behandling mot Hodgkins lymfom.

Sedan många år har man övergått till att i stället ge cytostatika med en mer begränsad eller ingen strålbehandling alls.

Vid andra lymfom ges strålbehandling oftast som tillägg till cytostatika, eller i andra sjukdomsfaser mot symtomgivande förändringar.

Lymfomcellerna har många olika markörer, så kallade antigener, på sin yta.

Teknik att framställa så kallade monoklonala antikroppar (ett slags gammaglobulin), som kan binda sig till dessa antigener och förstöra lymfomcellerna är väl etablerad, och många olika preparat är under utprövning.

Tre typer av monoklonala antikroppar är i dag godkända som läkemedel för behandling av lymfom: rituximab som sedan länge används vid många typer av B-cells lymfom, och ofatumumab och obinutuzumab som också kan vara effektivt vid kronisk lymfatisk leukemi.

Dessa nyutvecklade läkemedel ger i allmänhet relativt få biverkningar, men infektioner kan förekomma.

Rituximab ges som dropp eller som en injektion i underhuden och när läkemedlet via blodet nått fram till och har fäst sig på lymfomcellerna kan kroppens eget immunsystem angripa och förstöra dessa.

Rituximab har också en direkt avdödande effekt på lymfomceller, och behandlingen kan förstärkas med cytostatika.

Vid flera typer av lymfom kan monoklonala antikroppar användas ensamt, men de ges oftast i kombination med cytostatika.

En metod att behandla vissa mycket svårbehandlade patienter är så kallad högdosbehandling med cytostatika med efterföljande stamcellstransplantation.

Stamceller är omogna celler som finns i benmärgen och ger upphov till alla röda och vita blodkroppar och till blodplättar, trombocyter.

Tidigare brukade stamcellerna tas från benmärg som sögs ut från bäckenbenet sedan patienten hade sövts.

Numera samlas stamceller oftast i stället från blodet, vilket har vissa fördelar framför att ta benmärg.

För att locka ut stamcellerna i blodet får patienten tillväxtfaktorer (ett läkemedel som ges i spruta under huden).

Ibland görs detta i anslutning till en vanlig cytostatikabehandling. Vid lämplig tidpunkt efter denna behandling ökar antalet stamceller i blodet varvid patienten får genomgå leukaferes.

Detta innebär att blodet cirkulerar igenom en speciell apparat, ofta på blodcentralen, som plockar ut stamcellerna, medan blodet i övrigt går tillbaka in i kroppen.

Dessa kroppsegna, så kallade autologa, stamceller ges sedan tillbaka till patienten efter en stark cytostatikakur.

Denna högdosbehandling ges för att avdöda tumörceller och stamcellerna behövs för att blodbildningen ska kunna återhämta sig i rimlig tid.

Ibland används stamceller som tas från blod eller benmärg från en nära släkting eller från en obesläktad givare som visat sig ha en vävnadstyp som ”passar” patienten.

Detta kallas allogen transplantation, och kräver betydligt längre medicinering och kontroll.

Blodstamcellstransplantation rekommenderas främst för vissa typer och skeden av lymfomsjukdomarna till för övrigt friska patienter under cirka 70 år, eftersom äldre personer kan ha svårt att klara av den tuffa behandlingen.

Vid vissa former av lågmaligna lymfom opererar man ibland bort mjälten. Det kan medföra att besvären av sjukdomen minskar eller försvinner.

Mjälten har betydelse för bildandet av de skyddande immunglobulinerna som hjälper kroppen att känna igen främmande inkräktare i kroppen.

Dessutom tar mjälten hand om och förstör vissa typer av bakterier, till exempel pneumokocker som kan ge lunginflammation.

Alla patienter som får mjälten bortopererad vaccineras därför mot pneumokocker och ibland också mot andra bakterier.

Mjälten fyller en livsviktig funktion endast hos växande barn som håller på att utveckla sitt immunförsvar.

Hos vuxna har mjälten mindre betydelse för immunförsvaret, men verkar som ”städpatrull” för blodet.

Denna uppgift kan dock tas över av andra organ, bland annat av benmärgen och levern, om mjälten har opererats bort.

Det har de senaste åren kommit ett antal nya läkemedel mot indolenta, lågmaligna lymfom.

Gemensamt för dessa läkemedel är att de på olika sätt hämmar tumörcellernas signalvägar och därmed hämmas även tillväxten av cancerceller.

Exempel på sådana läkemedel är Ibrutinib, Idealisib och Venetoklax. Läkemedlen kan ges ensamt eller i kombination med andra behandlingar. De ges i tablettform.

Vid återfall av aggressiva B-cellslymfom finns också möjlighet till så kallad CAR-T –cellsbehandling.

CAR står för Chimeric Antigen Receptor, och innebär att patientens immunsvarsceller (T-lymfocyter) modifieras till att specifikt angripa lymfomcellerna och dessutom aktiveras.

Det är en behandling som ges vid ett enda tillfälle, och som oftast kräver sjukhusvård under 1-2 veckor, då biverkningar i form av överaktivering av immunförsvaret och symptom från centrala nervsystemet kan uppträda.