Ökad kunskap kring sällsynta lårbensbrott

– Jag är ganska praktiskt lagd och gillar att fixa saker. Det kanske bidrog till att jag specialiserade mig på traumaortopedi, säger Hans Peter.
Hans Peter Bögl kommer från Tyskland och han arbetade i Australien i nära fem år innan han kom till Sverige och Gävle sjukhus 2009. Specialistutbildningen med inriktning på trauma finns inte i Sverige. Hans Peter leder i arbetsvardagen en sektion för traumaortopedi inom Region Gävleborg som han anser klarar många och ofta svåra skador.

Kopplas till läkemedel

Hans Peters forskning i samarbete med andra forskare vid Linköpings universitet tar upp olika aspekter runt så kallad atypisk femurfraktur, ett speciellt sällsynt brott av lårbenet med stark koppling till behandling med läkemedel mot osteoporos (benskörhet). Här har förskrivande läkare och läkemedelsindustrin nyttiga fakta att hämta.

– Diagnosen aptypisk femurfraktur har funnits bara sedan 2005, så mekanismerna som ligger till grund för dessa frakturer är fortfarande oklara. Det finns dock en koppling till lårbenets form, patientens bakomliggande sjukdomar och typen av bisfosfonatläkemedel (mot benskörhet), dess dosering samt behandlingslängd, säger Hans Peter.

Ofta går lårbenet av spontant eller vid minimalt trauma. Mer än hälften av patienterna beskriver föregående symtom som till exempel belastningsvärk i låret några veckor innan frakturen.
– Dessa frakturer har fått ryktet att ta lång tid för läkning och den kirurgiska behandlingen förknippas ofta med en hög risk för komplikationer, säger Hans Peter.

Förväntad tid för läkning

Delarbetena i avhandlingen har bidragit med kunskapsdetaljer om dessa sällsynta frakturer och om hur lårbensfrakturer i allmänhet och atypiska frakturer i synnerhet kan opereras så att det inte behövs en ny operation av patienten senare.
 
I första delarbetet beskrivs läkningsförmågan hos patienter med atypiska lårbensfrakturer där lårbenet ännu inte gått helt av och kirurgisk  urborrning och stabilisering satts in. I de fall som studerats skedde läkningen inom tidsramar som man förväntar sig i samband med läkning av vanliga lårbensfrakturer.

– Vi noterade inga komplikationer kopplade till ingreppen och en normal förmåga att bilda ny benvävnad. De läkningssvårigheter som beskrivs i litteraturen beror alltså med stor sannolikhet inte på den atypiska frakturen i sig utan på andra faktorer som till exempel de mekaniska förhållandena i fraktursspalten och patientrelaterade faktorer, säger Hans Peter.

Operationer måste göras om

I delarbete två undersöktes varför så många patienter med atypiska lårbensfrakturer måste genomgå ny operation. Underlaget var alla patienter 55 år och äldre i Sverige som hade fått en fraktur i lårbensskaftet under åren 2008–2010. Den ökade risken för att behöva göra om operationen vid atypisk fraktur förklarades av skillnader i ålder, kön, läkemedelsanvändning och dödlighet mer än själva frakturtypen.

I delarbete tre undersöktes risken för reoperation beroende på vilken typ av märgspik som använts för att ge stadga vid frakturer i lårbensskaftet. Risken för en senare fraktur runt spiken var fem gånger högre och risken för en stor  ny operation dubbel så stor om spiken inte var låst i lårbenshuvudet. En märgspik fixerad med skruv i lårbenshuvudet minskar risken för att en ny operation ska behövas. I forskningen rekommenderas därför att spikmodeller med en låsning i lårbenshalsen används för att komma tillrätta med frakturer i lårbensskaftet.

Brister i klassifikationen

I det fjärde delarbetet granskades data på atypiska lårbensfrakturer i Svenska frakturregistret (SFR) och möjligheten att förbättra datakvaliteten med utbildningsinsatser. Slutsatsen blev att en riktad utbildning i bedömning av till exempel röntgenbilder leder till förbättrat träffsäkerhet i klassifikationen i SFR.

– Där finns det redan möjlighet till att förkovra sig genom internet, säger Hans Peter Bögl.

Förmånliga förutsättningar

Hans Peter Bögl anser att Region Gävleborg via Centrum för forskning och utveckling, CFUG, erbjuder mycket förmånliga förutsättningar för forskning framför allt vad gäller doktorandutbildningen.

– Ja, det är mycket bättre än i många andra regioner. Men vardagen i vården innebär att det  inte alltid finns önskad tid för forskning.