Upptäckter i doktorsavhandling kan minska lidandet för höftprotespatienter
– Jag vill verkligen förstå vad jag jobbar med och då hamnar man i studier och projekt förr eller senare, det är ofrånkomligt, säger Hampus Stigbrand, ortoped verksam framför allt i Bollnäs. Det är den korta förklaringen till varför han parallellt med det kliniska arbetet de senaste åtta åren har gått en forskarutbildning. Under våren var det så dags att disputera, det vill säga lägga fram och försvara doktorsavhandlingen.
Att byta ut slitna höftleder är ett av de mest framgångsrika kirurgiska ingrepp som finns idag. Årligen opereras omkring 1 miljon höftledsproteser i världen. De fungerar oftast nästan lika bra som en naturlig, smärtfri höftled med god rörlighet. Protesens livslängd är ofta lång och en majoritet av patienterna behöver aldrig omopereras.
En del råkar dock ut för något som kallas mekanisk lossning, en infektion eller att leden vrids ”ur led”. Då försämras benkvaliteten kring protesen och det blir svårt för den nya höften (protesen) att fästa i skelettet. Sådana gånger kan patienten behöva göra om operationen.
Genom långtidsuppföljningar av patienter som har gjort just det har Hampus jämfört olika metoder. I avhandlingen visar han att benpackningsmetoden (en metod som återskapar kroppseget ben) är särskilt framgångsrik, och att datortomografi är ett utmärkt medel för tidig och träffsäker diagnos av proteslossning.
Så här säger Hampus själv om forskningsutbildningen, avhandlingen och disputationen:
”Jag inledde en forskarutbildning redan som medicinstuderande, men avbröt den för jag ville prioritera att bli färdig läkare. Sedan skrev jag en case report om en ovanlig komplikation som kollegorna och jag sett på en ny höftprotesmodell och då väcktes mitt intresse för forskning igen.
Jag insåg tidigt det fantastiska värdet av höftproteskirurgi och ville lära mig så mycket som möjligt om det. Dessutom hade jag förmånen att arbeta nära personer med mycket stor erfarenhet inom området, som min handledare Gösta Ullmark.
Studierna i avhandlingen var kliniska med många egna patienter, så forskningen var en integrerad del i min kliniska vardag. Det var både stimulerande och en styrka i verksamheten.
En disputation går ut på att det vetenskapliga arbetet, slutsatserna och arbetssätten försvaras inför en publik. Det inleds av en ordförande, varefter en opponent granskar och ifrågasätter arbetet och avhandlingens slutsatser. Respondenten, jag i det här fallet, försvarar och förklarar sitt arbete. En betygsnämnd lyssnar och bedömer därefter om respondenten kan godkännas för doktorsgraden. Min opponent var trevlig och påläst så det blev en stimulerande diskussion!
Nu arbetar jag enbart kliniskt igen. Det finns dock medel att söka för fortsatta studier. Ett internationellt utbyte, till exempel ett fellowship*, vore intressant. Jag har tidigare jobbat i Namibia som ortoped. Det är roligt att upptäcka världen genom sitt yrke.”
*Att delta i ett internationellt fellowship innebär att man studerar och i viss mån provar på yrkesutövningen i en verksamhet liknande den man är verksam inom hemma, men utomlands.