Månadens fotografi, februari 2018: Landstinget och järnvägen

I 1863 års förordning om Landsting står: "I varje län skall finnas ett Landsting sammansatt av valda ombud från länets städer och härader eller tingslag. Landstinget tillkommer att, i den ordning denna förordning stadgar, rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, vilka avser den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, hälsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet, med mera dylikt, så vitt dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd."

Och visst fanns det områden i stort behov av utveckling. Skolorna var få och tillgång till avancerad sjukvård var nästan obefintlig. Det fanns inget väl utbyggt väg- eller järnvägsnät vilket i sig säger en del om hur det måste ha gått till om en person förolyckades och måste fraktas till första tillgängliga sjukhus som kanske fanns 20 mil bort. I rask takt fattade landstinget flera viktiga beslut om till exempel utdikning av myrar för att skapa mer åkermark samt införandet av vandringsbibliotek för att tillgodose medborgarnas behov av litteratur och utbildningsmaterial. När det kom till kommunikationer och infrastruktur skulle det dock dröja innan landstinget, så att säga, "hoppade på tåget". Göran Fredrik Göransson, grundaren av nuvarande Sandvik AB, förstod tidigt järnvägens betydelse för orters utveckling eftersom han själv var en av initiativtagarna till anläggandet av Gefle-Dala järnväg, Sveriges först fullbordade längre järnväg som förband Falun och Gästriklands järnbruk med den mycket viktiga hamnen i Gävle.

Göransson utnyttjade sin ställning som landstingsman för att redan till år 1864 års landsting föreslå att landstinget skulle anslå 5 000 riksdaler i bidrag till undersökning och anläggande av en järnväg från Storvik till Norberg där den skulle förbindas till en annan järnväg mot Västerås och Insjön. Göransson hävdade att kommunikationer var de mäktigaste hävstängerna för jordbrukens och industrins utveckling och hänvisade till framgången med just Gefle-Dala järnväg. Landstinget å andra sidan uttryckte i och för sig att man önskade sådana företag all välgång men "dock fördelarne af de föreslagna jernvägarne icke så allmänt röra länets innebyggare" varpå motionen avslogs.

Dock såg landstinget med glädje på när järnvägsförbindelserna slutligen band samman södra och norra Sverige och Gävleborg plötsligt inte kändes så avlägset Uppsala och Stockholm. 1866 års landsting skickade ett lyckönskningstelegram inför invigningen av järnvägen mellan Stockholm och Uppsala och man bidrog också med medel för utarbetandet av en karta inför bygget av en fortsättning på Norra stambanan från Uppsala i riktning mot Sala och Storvik.

Det var inte bara landstinget som till en början var skeptiskt inställd till järnvägen utan även "inom upplysta kretsar och i Riksdagen" fanns föreställningen att det norr om Storvik inte fanns behov av några järnvägar. Snart ändrades tongångarna och 1883 fattades beslut om att förbinda Söderhamns stad med Stambanan vid Kilafors. Detta verkade uppmuntrande på flera landstingsledamöter från Hudiksvalls stad och Norra Hälsingland och de inkom till 1884 års landsting med en motion om att landstinget skulle komma med en framställning till Kungl. Maj:t om att anlägga en statsbanegren från Ljusdal till Hudiksvall. Motionen bifölls enhälligt.

Under dessa i slutet av 1800-talet var järnvägen en het fråga och det bildades flera så kallade järnvägsföretag där flera blev föremål för landstingets uppmärksamhet och behandling. Landstinget tillsatte kommittéer som utredde och tog ställning till huruvida landstinget skulle bidra med medel samt teckna aktier i de olika järnvägsföretagen. Många gånger ledde diskussioner om Ostkustbanan, Norra stambanan med flera till hätska debatter vid landstingets sammanträden då ledamöter från Gästrikland inte alltid höll med sina kollegor i Hälsingland och vice versa.

Genom åren har ägarskapet över järnvägarna varierat och detsamma gäller även skötsel och utförande. Kollektivtrafiken i Gävleborg har en lång historia och X-trafik AB var ett landstingsägt aktiebolag där ägarskapet delades mellan landstinget och länets kommuner. Den 1 januari 2012 blev landstinget regional kollektivtrafikmyndighet vilket innebar att kollektivtrafiken organiserades av Landstinget Gävleborg, sedermera Region Gävleborg. Verksamheten bedrivs fortfarande under varumärket X-trafik. I augusti 2015 bildade också Region Gävleborg, Landstinget Västernorrland och kommunerna Gävle, Söderhamn, Hudiksvall, Nordanstig, Sundsvall, Härnösand, Kramfors och Örnsköldsvik ett gemensamt bolag benämnt Ostkustbanan 2015 AB. Bolagets uppdrag är att påskynda utbyggnaden av dubbelspår på bandelen Härnösand-Gävle.

År 2018 reser gävleborgarna fortfarande på de järnvägar som landstinget bidrog till att anlägga för mer än 100 år sedan. Järnvägsnätet har lett till att man kan bo i ett landskap men arbeta i ett annat vilket knappast var aktuellt för 1800-talets gävleborgare. För honom eller henne var ordet "pendlare" knappast känt medan vi idag tar för givet att kunna resa mellan Gävle och Hudiksvall på mindre än ett par timmar. Allt tack vare järnvägen.

Månadens fotografi föreställer ett X-tåg någonstans i Gävleborg. Känner du till något mer om bilden? Var är bilden tagen? Vilket år togs bilden och vem är fotografen? Skriv gärna till regionarkivet och berätta mer.

E-postadress
regionarkivet@regiongavleborg.se  eller sandra.soderman@regiongavleborg.se

Postadress
Region Gävleborg 
Regionarkivet 
801 88 Gävle